Sökes: en räddare i nöden

Det är kris. Ett för mig ovanligt och sällsynt fenomen har uppstått. Det har dessutom pågått under en hel månads tid.

Jag känner inte för att läsa.

Jag vet inte vad som har hänt. Flera gånger har jag bytt bok, men inget verkar fungera. Det enda jag läst med lätthet i år var Gretchen Rubins The Happiness Project, och det var bara för att det inte var den jag egentligen skulle läsa.

Hjälp önskas. Vad borde jag läsa som jag inte kommer kunna sätta ner? Hur undviker jag bovar såsom Netflix och överdriven konsumtion av choklad?

Varför kan jag inte dela min uppmärksamhet på böcker, film och tv? I stället för att som nu hetsa igenom säsongerna av Pretty Little Liars som jag missat.

*tung, dramatisk suck*

November

Det känns som om det varit lite torka på intressanta releaser rätt länge nu (om man inte räknar böcker för där har det varit helt galet) men plötsligt hör jag talas om massa saker som kommer. Ett snabbt inlägg om detta bara:

Supergirl:

Hade premiär för några veckor sedan och är en spin-off (tv-serie) på senaste Superman-filmen Man of Steel, om jag har förstått rätt. Såg de två första avsnitten i förrgår och har ganska blandade känslor. Kul med en kvinnlig superhjälte och den var ganska rolig och definitivt underhållande. Men kändes annars den lite B, effekter och manus kändes lite hafsiga. Kommer dock fortsätta se!

Mockingjay: Part Two:

Sista Hunger Games-filmen. Jag är olidligt taggad. Den har premiär idag men jag kommer själv inte kunna se den förrän nästa vecka. Vet inte vad jag ska göra med ALL TAGG. Gah.

På Spåret:

Säsongpremiär på fredag. Jag är ett obotligt fan av detta program - så till den grad att jag faktiskt var på en inspelning av ett av avsnitten. Kommer sitta bänkad med godis och anteckningsblock klockan åtta.

Jessica Jones:

Som jag förstår det är den en ny Marvel/Netflix-serie om en före detta superhjälte. Verkar lite lätt deprimerande och jävligt bra. Släpps också på fredag, alla avsnitt på samma gång. 

Som om det inte gick dåligt med NaNoWriMo innan detta...

Djupa Ro - Lisa Bjärbo

Jag hade egentligen tänkt läsa den här boken nästan direkt när jag köpte den, men jag hade precis läst The Goldfinch och ville läsa något lättsamt. Och jag visste ju att den här boken kommer säkert vara många saker, men inte lättsam. Så jag började skjuta på det. Tills en kväll, då jag egentligen inte tänkte läsa mer den dagen, när jag plockade upp den och började läsa lite grann, bara för att. Jag borde ju ha fattat vad som skulle hända. Jag blev fast. Damn you, Lisa Bjärbo.

Boken berättar om barndomskompisarna David, Tove, Ludde, Paula. Och Jonathan, som har hittats död. De övriga måste resa hem till stället de växte upp för att gå på begravningen, och lära sig att umgås med varandra när en av dem fattas.

Det största, och kanske enda, problemet jag har med Bjärbos nya är nog att mina förväntningar var alldeles för höga. Hon är en av mina favoriter bland svenska ungdomsförfattare och det var några år sedan hon släppte en ungdomsbok som var bara hennes. Så hypen var lite överdriven, eventuellt. Vilket var synd för det var så nära att jag började gråta i flera kapitel men jag var lite för beredd. Men! Den är väldigt bra. Lisa är så otroligt bra att skriva ungdomar, så jag förstår inte hur hon gör. Gruppdynamiken var väldigt intressant och alla minnen de har av Jonathan känns så himla äkta att jag undrar om hon inte har upplevt några av dem själv. Allt som allt - underbar. När jag vände sista sidan kände jag mig bara otroligt nöjd. Trots att jag inte grät.

Gå och läs.

(Tips: Lisa driver också den enda bloggen jag faktiskt följer ordentligt, under namnet Onekligen. Hennes instagram med samma namn är också värd att kolla in.)

Tips: internatskolor

Så, gratulerar allihopa! Det är helg! Och må ni som ändå jobbar ha trevliga kunder och/eller arbetskollegor! Må orden flöda till romanen! Ni har alla potentiella prestationer i fingrarna.

Men vi vet ju alla vad helgen egentligen handlar om. Populärkultur. 

En ganska genomskinlig övergång där kan man tycka, för vad annat skriver jag om här? Just det - ingenting. Ändå vill jag ge er chansen att ta del av mina ovärderliga tips (ödmjukhet är absolut min starkaste sida) av njutbar kultur som kommer förgylla er helg. Om ni tycker som jag, vill säga. Ingen press.

Temat är internatskola. Inga halloweentips, här inte. Det hittar ni *drumroll* överallt annars.

Looking for Alaska av John Green.

John Greens debutroman, och en strålande sådan. Inte min favorit från hans sida men ändå en hjärtskärande historia om Miles, internatskoleelev och besatt av människors sista ord. I samma hus bor Alaska, som samlar på biografier. De träffas och det förändrar allt. Jag läste den för flera år sedan men jag minns att jag både skrattade högt och var nära till tårar flera gånger. Som en ju gör när en läser Greens böcker. Den innehåller också hans hittills bäst skrivna mening, nämligen:

"So I walked back to my room and collapsed on the bottom bunk, thinking that if people were rain, I was drizzle and she was a hurricane."

Finns på svenska under både titeln Var är Alaska? och Efter Alaska. Triggervarning: psykisk ohälsa.

Dead Poets Society (1989).

Första gången jag såg denna filmen var i nian och jag avskydde den verkligen. Vi såg den utan text och den verkade bara handla om trista pojkar. Att den saknar kvinnor ligger den visserligen i fatet än idag, men nu är den en av mina absoluta favoritfilmer. Som i topp tio.

Det är en av Robbie Williams bästa filmer där han spelar läraren John Keating som kommer som nytänkande engelsklärare till en konservativ pojkskola. Eleverna går helt upp i det nya lärosättet och börjar ifrågasätta de vuxnas auktoritet och vad andra vill att de ska göra med sina liv. Filmen kom att revolutionera sättet vi ser på lärande och skapade heta diskussioner när den kom ut. Idag är den kanske inte lika exceptionell men är ändå helt fantastiskt inspirerande, vacker och sorglig. 

Men, vem mer är för en modern tolkning med kvinnor i huvudrollerna?

Musik:

Gå in på Spotify och lyssna på filmmusiken till Harry Potter-filmerna. Där snackar vi ju ändå den bästa internatskolan genom tiderna. Garanterat höstmys. Varför inte ignorera alla andra tips och satsa på ett filmmaraton i stället?

Från filmen - Källa

Bokmässan 2015: Del 2

Andra dagen på Bokmässan för mig var lördagen.

Tillsammans med en väninna trampade vi runt mässområdet många gånger om och fick trötta fötter och hungriga magar som följd. Vid elva hamnade vi vid Bonniers monter där vi köpte varsitt exemplar av Clara Henrys debutbok: Ja jag har mens, hurså?. En halvtimme senare skulle hon börja signera och kön ringlade sig redan ett halvt varv runt montern. Längst bak stod några med de rosa böckerna uppsträckta i den kvava mässluften, så att vi skulle hitta änden av kön. Vi letade oss dit, och 40 minuter senare fick vi böckerna signerade. Det är så underligt att träffa kända människor, om än hur flyktigt. Vi vet vem de är, men de har ingen aning om vilka vi är.

Men hon verkade väldigt trevlig, Clara. Och jag blev lite starstruck, det får jag ju medge. Senare fick vi höra att hon skapat den längsta signeringskön i Bokmässans historia. En eloge till henne som stod där i fem timmar. Och jag som frågade om hon började bli trött i handen när jag kom fram, fast inte ens en timme passerat.

Jag gick också och köpte Lisa Bjärbos nya ungdomsbok Djupa Ro, fick den signerad och skämde antagligen ut mig lite grann. Men jag var rätt nöjd när jag gick hem med flera nya böcker och en hel hög med godis från montrarna. Antagligen den bästa mässan jag varit på - hittills.

Bokmässan 2015: Del 1

 Nu är det söndag och jag pustar ut. Mina axlar värker från att ha burit böcker och vattenflaskor, mina fötter från misstaget att ha på mig Converse den första dagen. Var det värt det? Skojar du, eller.

I år var första gången jag gick två dagar på bokmässan. Det var dags nu. Så både i fredags och igår, lördag, traskade jag runt bland montrar och scener och tänkte att ibland är livet ändå ganska bra. Och bokmässan i år var annorlunda på flera sätt än så. Någon gång i somras såg jag ett inlägg på Facebook. Det var Värsta Boken (de delar ut gratis böcker till ungdomar) som letade efter en eller flera unga människor som var intresserade av att intervjua Jessica Schiefauer under årets mässa. Med ett hjärta på högvarv och svettiga handflator studsade jag runt i huset den dagen och begav mig så snart jag kunde in till biblioteket i Uddevalla för att anmäla mitt intresse. Några veckor senare fick jag ett mejl där. Om jag ville kunde jag tillsammans med en annan tjej få uppdraget. Var jag fortfarande intresserad? Min resekumpan förstod inte vad det var jag försökte säga när alla orden trillade ur munnen på samma gång.

I förrgår satt jag och den andra tjejen, Natalie, och väntade bredvid scenen, med frågorna i block och en glitterpenna i bakfickan. Jag undrade om jag hade varit helt tokig som fått för mig att jag skulle göra något sådant, sitta på en scen tillsammans med mikrofoner, orimligt höga stolar och en Augustvinnare. Men så kom Jessica. Vi hälsade, småpratade en stund, fick våra böcker signerade. Traskade upp på scenen, ställde våra frågor och lyssnade på svaren. Rätt som det var var det över och vi hade en massa frågor kvar. Det värsta som hände var att jag sa liksom ett par gånger för mycket. Och vet ni vad? Det var nog det roligaste jag gjort på hur länge som helst.

Resten av dagen levde jag av adrenalinpåslaget. Fick en hög ex av Jessicas Pojkarna och köpte några noveller från Novellix. Och nu har jag skrivit alldeles för mycket. Jag får återkomma om vad som hände på lördagen.


Vet ni inte vad ni ska läsa? Rekommenderar varmt alla av Schiefauers böcker, men kanske framför allt Pojkarna. Har ni redan läst den så spring och köp hennes nya bok När hundarna kommer, för den är rätt fantastisk den också.

Kultursoffan - Återkomsten

Det blev väl inte riktigt som jag hade tänkt mig. Efter en månad i Italien hade jag planerat att börja skriva här så snart jag kom hem. Alltför mycket pizza och gelato visade sig dock vara mycket dåligt för disciplinen. Jag bestämde mig för att ta ledigt sommaren ut. I stället för att skriva här reste jag runt lite även i Sverige och läste massa, massa böcker. Såklart.

Men! Nu är jag tillbaka! Jag skulle säga med buller och bång men lite måtta får det väl vara. Vi sätter ribban lågt på ett inlägg i veckan, men förhoppningsvis blir det väl mer. För nog sätter jag i mig lika mycket populärkultur som vanligt!

Vad jag ska skriva om, det återstår att se. Kommentera med önskemål, om det finns några sådana, så ses vi.

Ciao!