Jag hade egentligen tänkt läsa den här boken nästan direkt när jag köpte den, men jag hade precis läst T
he Goldfinch och ville läsa något lättsamt. Och jag visste ju att den här boken kommer säkert vara många saker, men inte lättsam. Så jag började skjuta på det. Tills en kväll, då jag egentligen inte tänkte läsa mer den dagen, när jag plockade upp den och började läsa lite grann, bara för att. Jag borde ju ha fattat vad som skulle hända. Jag blev fast. Damn you, Lisa Bjärbo.
Boken berättar om barndomskompisarna David, Tove, Ludde, Paula. Och Jonathan, som har hittats död. De övriga måste resa hem till stället de växte upp för att gå på begravningen, och lära sig att umgås med varandra när en av dem fattas.
Det största, och kanske enda, problemet jag har med Bjärbos nya är nog att mina förväntningar var alldeles för höga. Hon är en av mina favoriter bland svenska ungdomsförfattare och det var några år sedan hon släppte en ungdomsbok som var bara hennes. Så hypen var lite överdriven,
eventuellt. Vilket var synd för det var
så nära att jag började gråta i flera kapitel men jag var lite för beredd. Men! Den är väldigt bra. Lisa är så otroligt bra att skriva ungdomar, så jag förstår inte hur hon gör. Gruppdynamiken var väldigt intressant och alla minnen de har av Jonathan känns så himla äkta att jag undrar om hon inte har upplevt några av dem själv. Allt som allt - underbar. När jag vände sista sidan kände jag mig bara otroligt nöjd. Trots att jag inte grät.
Gå och läs.
(Tips: Lisa driver också den enda bloggen jag faktiskt följer ordentligt, under namnet
Onekligen. Hennes instagram med samma namn är också värd att kolla in.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar